Musik är inte bara toner – det är trygghet

Musik är inte bara toner – det är trygghet.
Om barn och ungdomar som växer genom musikalen och får ett tredje hem.

Det börjar alltid likadant. Någon kommer in genom dörren med en jacka som nästan glider av, en mobiltelefon som tappas två gånger och ett ”Heeej!” som både är pepp och pirr.
Ett annat barn tassar in försiktigt, som om de först måste känna av temperaturen i rummet innan de kliver in i det på riktigt.

Vi säger hej, vi tänder ljuset – men det är musiken, teatern och scenen som gör resten.

När vi sjunger upp händer något magiskt.
När vi läser manus högt händer något ännu större.

För här handlar det inte bara om att träffa rätt ton. Det handlar om att våga ta plats, att våga synas, våga säga sin replik så att den hörs – och våga bli hörd.

Jag har sett det hundratals gånger:
Den där stunden då ett barn som varit tyst hela dagen plötsligt sjunger ut så att hela rummet vibrerar, eller den blyga elvaåringen som räcker upp handen under ett manusläs och säger: ”Jag kan ta den rollen.”

Det är då man inser att musikal inte bara låter. Den bär.

Det tredje hemmet

Barn har sitt hem. Skolan är deras andra hem, men vissa av dem behöver ett tredje.

Ett rum där ingen frågar vilken nivå de ligger på, hur många rätt de fick eller varför de inte satt still på matten.
Ett rum där de får vara högljudda, tokiga, känslosamma, kreativa, svajiga, supermodiga och lite rädda på samma gång.

I vår musikalgrupp får de öva på att säga repliker högt, ta ögonkontakt, våga stå i strålkastarljus – och upptäcka att deras röst betyder något.

När jag startade Young Voices var det inte för att skapa en förening. Det var för att skapa ett tredje hem. En plats där de kunde växa, våga ta plats, våga höras och våga vara sig själva.

Det är inte bara träning – det är en frigörelse.

Det viktiga är inte rummet – det viktiga är att någon säger: ”Här får du plats. Här får du höras.”

Att dela vidare det man inte fick

Jag har aldrig haft den stora lyckan att få egna barn. Det tar verkligen emot att säga den meningen högt. Det gör ont. Så otroligt ont…

Men jag har fått något annat: Jag har fått ge vidare en bit av mig själv till kommande generationer.
Jag har fått se barn och ungdomar växa, hitta sin röst, hitta sitt mod och hitta en plats där de känner: ”Jag duger.”

Det är ingen ersättning för egna barn. Det är en gåva av ett annat slag.

Musikal är inte ett fritidsintresse

Det är en livboj.

Genom åren har jag sett barn som haft det svårt hemma. Barn som blivit retade i skolan. Barn som burit en oro som varit alldeles för tung för små axlar. Men ni ska veta att på scenen händer något med dem.

När tjugo röster blandas i en och samma ton, när ett manus får liv, när en replik landar och gruppen skrattar tillsammans – då försvinner ensamheten.

Och det behövs inte mycket för att förändra ett liv:

• En mikrofon som höjs till rätt höjd
• En replik de vågar säga högt för första gången
• En vuxen som säger “Jag tror du klarar det här”

Det är inte toner och textrepliker. Det är trygghet.

Och sen… premiären

Salen är mörk. Föreställningen börjar och jag sitter vid ljud- och ljusbordet och ser dem ta sina första steg ut på scenen. Jag borde vara fokuserad på manuset, ljus, övergångar, teknik.
Men jag sitter där – gång på gång – med lyckotårar i ögonen.

För när deras röster fyller salen, när de tar sin plats och äger scenen, tänker jag: “Titta på er. Ni växer.”

Till synes är jag bara regissör och tekniker där och då, men inuti är jag något helt annat.

Jag är stolt.

Jag är tacksam.

Jag är hemma.

Jag och min högra hand Mia och de andra vuxna som hjälper till i vår ensemble (ni är verkligen GULD värda) fortsätter för att det finns barn som växer här.
Inte för att de ska bli artister, utan för att de ska bli sig själva.

Och varje gång jag ser dem stå där – rakryggade och lysande – tänker jag:

Det är aldrig bara musik.
Det är aldrig bara en musikal.

Det kommer alltid vara ett tredje hem.

Meta Fagerström