Ett år sedan jag packade väskan

Idag är det ett år sedan jag packade väskan, gjorde den där dubbla operationsduschen och förberedde mig för att åka till Lindesbergs lasarett. Imorgon, den 19 november och på min namnsdag, gjorde jag min GBP (Gastric Bypass).
Jag hade egentligen inte tänkt skriva om den här viktresan på det här sättet. Det är personligt, sårbart och på många sätt svårt, men jag känner att det är så många som kanske behöver höra hur min resa har varit — för att inte känna sig så ensamma, så skamsna eller så rädda som jag själv var. Om min berättelse kan ge någon annan hopp, tröst eller mod, då är det värt att jag öppnar dörren en bit till.
Och innan jag fortsätter vill jag säga en sak väldigt tydligt: Jag rekommenderar ingen att göra en gastric bypass bara för att jag gjort det. Var och en måste göra sina egna val, lyssna på sin egen kropp, prata med läkare och ta fram en plan som känns rätt för just dem. Det finns många sätt att gå ner i vikt, många vägar till hälsa och det som har fungerat för mig kanske inte alls är rätt för någon annan. Jag kan bara berätta min historia — min resa — och varför det här beslutet blev bra för mig.

Jag minns hur rädd jag var — för narkosen, för ingreppet, för biverkningarna och kanske allra mest för att förlora något av det som är jag: Matlagningen, smakerna och att kunna njuta av vardagslyx. Allt det som är en så stor del av mig och som är en sak som betyder mest av allt för Gertat och mig.

I många år sa jag bestämt: “Jag ska inte göra någon gastric bypass. Jag tänker inte ta någon genväg.” Men, så fel jag hade. För det första är det verkligen ingen genväg. För det andra var det aldrig karaktären det var fel på. Men till slut sa min kropp ifrån. Den orkade inte bära mig längre. Varken fysiskt eller psykiskt.

Jag var väldigt stor. Så stor att varje steg gjorde ont. Med psoriasisartrit, diskbråck och muskelreumatism var övervikten outhärdlig och tänk er själva: Det var som att bära runt på en hel människa ovanpå min egen kropp.
Jag orkade inte stå vid diskbänken utan fick sitta när jag lagade mat. Ibland fick jag ångest bara av att resa mig från soffan för att gå på toaletten. Jag orkade inte följa med kollegorna ut på lunch för hjärtat rusade redan i kapprummet. Jag orkade knappt ta trappor utan att planera dem som om jag skulle upp på Kebnekaise.

Och så fanns skammen… Den där obehagliga känslan som till exempel när jag gick in på restauranger och kände blickarna som sa ”Ska du verkligen äta det där? Borde du inte gå hem och äta ett salladsblad istället?” eller när jag stod i kassakön i en butik och barnet som stod i kön bakom mig sa: “Oj, vilken tjock tant.” och mamman som skämdes mer än jag.
Alla de där små ögonblicken som brände sig fast och gjorde världen mindre.

Det finns en sak som jag måste skriva rakt ut och det är att den som aldrig varit riktigt, riktigt stor kan inte ens föreställa sig det. Det handlar inte bara om att kläder inte passar eller att folk slänger blickar. Det är allt det där praktiska, konkreta, förnedrande. Som att inte kunna åka buss eftersom säkerhetsbältet inte går runt och känslan när man sitter där och försöker få det att räcka till, men det gör det inte. Eller när man kliver på tåget med en platsbiljett och ser hur människor som sitter intill den platsen man har köpt blir alldeles obekväma, undviker ögonkontakt och nästan ber tyst att man inte ska slå sig ner bredvid. Den blicken glömmer man aldrig. Så man går till en obokad plats istället (om det finns någon), bara för att slippa känna att man är i vägen.

Och så finns de där andra sakerna, de som nästan ingen pratar om, men som styr hela livet. Offentliga toaletter som är för trånga. Att inte nå för att torka sig. Att inte kunna böja sig för att ta på sig sina skor. Att hela tiden behöva hitta nödlösningar, genvägar, små tricks i livet bara för att kroppen inte gör det den borde kunna göra. Alla dessa små saker som tillsammans blir en tung mantel av skam, frustration och sorg. Och det spelar ingen roll hur snäll någon är som säger: “Jag förstår.” För om du inte har varit där själv, om du inte har levt i den kroppen, så kan du inte förstå. Du måste ha varit där. Och jag var där.

Och det fanns något ännu svårare: hur människor jag känt i många år började behandla mig annorlunda när jag blev riktigt stor. Det är en sak när främlingar undviker ögonkontakt eller viskar. Det gör ont, men man kan distansera sig från det.
Men när personer som tidigare mött mig med värme plötsligt inte längre orkar möta min blick… När deras sätt att prata med mig förändras. När de blir mer formella, mer avståndstagande, mer obekväma — då gör det något med en som sitter kvar länge.
Det är en sorts tystnad och distans man inte nämner vid namn, men man glömmer den aldrig.
Och det konstigaste av allt: när jag blivit lättare och rörligare igen möts jag plötsligt av längre blickar, öppnare ansikten, mer engagemang — som om jag förändrats, när det egentligen är deras blick på mig som gjort det.

Det finns också en annan sorts förnedring som bara de som varit riktigt stora förstår:
att sitta bredvid en människa som är normalviktig (om man nu ens kan säga det om en persons vikt, men ni förstår vad jag menar) och (i mina ögon) vacker och har den där kroppen man själv bara kunde drömma om — och höra henne säga att hon “är så tjock”, att hon “måste banta”, att hon “ser för jäklig ut idag”.
Och så vänder hon blicken mot en.
Den där snabba, dömande, nästan äcklade blicken som säger mer än orden.
Det är som om vissa människor inte kan låta bli att använda sina egna kroppsnojor som slagträ — och råkar träffa rakt in i någon annans sår.
Det är en sorts förnedring som inte lämnar blåmärken på huden, men på själen. Och dessa blåmärken – de försvinner inte.

Många ser mig som den där glada, drivande, peppande personen som lyfter andra och håller stämningen uppe…
…och det är jag, men få vet hur mycket smärta jag burit bakom den där energin.
Hur mycket jag har kämpat i tysthet, hur många masker jag satt på för att inte tynga någon annan, hur ofta jag bitit ihop när kroppen egentligen skrek.
Jag har alltid haft en stark drivkraft att få andra att blomma, och den har varit större än min egen sorg, trötthet eller värk, men om det någon gång har hänt att jag sagt något i smärta som sårat någon, så vill jag be om ursäkt för det.
Det har aldrig kommit från illvilja — bara från att jag ibland burit mer än någon kunde se.

Det egentliga avgörande ögonblicket kom ändå den dagen när jag satt på Odensbackens vårdcentral, och en varm, klok kvinnlig läkare såg på mig med en blick som inte dömde — bara förstod.
Hon sa att jag åtminstone kunde gå på ett informationsmöte med läkarna på Lindesbergs lasarett. “Inte bestämma dig. Bara lyssna,” sa hon och det var som om någon drog undan ett draperi.
Jag hade burit så mycket rädsla, men hon bar den med mig i just den stunden.

Och min familj… När de på riktigt visade att de var rädda att de skulle förlora mig — att min kropp var på väg att ge upp, att jag inte skulle orka leva vidare. Det var som att något brast inom mig.
Insikten att min vikt inte bara var min smärta, utan deras oro.
Det var en vändpunkt jag aldrig glömmer.

Jag hade gått ner i vikt många gånger i livet, men varje gång vikten började gå upp igen kom hopplösheten. Den där känslan av att tappa allt, igen och igen.

Men mitt i allt detta fanns platser där jag blev sedd på riktigt:
Mina kollegor på Musikerförbundet och LO, mina medlemmar i Blended Voices och Young Voices — människor som såg Meta, inte “vikten”.
Människor som trodde på mig när jag själv inte orkade.

Och så min familj, som älskat mig genom allt. Mamma och pappa (så länge han levde), mina syskon och framför allt: Gertat — min klippa, min livspartner, som bar allt jag inte kunde bära. Han har varit ett jäkla fenomen. År efter år har han burit utrustning, styrt praktiskt, fixat, dragit lasset när jag inte kunde. Aldrig ett ord av klagan. Bara kärlek och omtanke.

Till slut vågade jag. Jag sa ja till operationen och för mig är det som om jag fått en gåva värd mer än guld och rikedomar: Ett år senare har jag tappat över 60 kilo och fått livet tillbaka.

Jag har slutat med blodtrycksmedicinerna.
Diskbråckskänningarna är borta.
Jag springer i trappor, står i köket hur länge jag vill, går promenader, spelar saxofon, dansar, skrattar, lever.

Och för någon månad sedan besökte jag en Lindex-butik för att köpa mig en pyjamas. Jag letade efter avdelningen för större storlekar, men en kvinna som jobbade där tog med mig till den ”vanliga” avdelningen och plockade fram en pyjamas i ”vanlig” storlek. Jag var väldigt skeptisk när jag gick till provrummet, men hon bedyrade och sa: Jag ser ju på dig att du kan ha den här storleken. Jag gick motvilligt in för att prova, för jag har provat så mycket kläder som varit för små och känt skam för det. Ja, gissa känslan i mig när pyjamasen på den vanliga avdelningen faktiskt passade — då kände jag mig som om jag vunnit ett maraton-lopp.

En bieffekt under resan har varit att jag har tappat nästan allt mitt hår och det som är kvar har blivit tunt. Jag har alltid haft tjockt, lockigt och mycket hår och det är svårt när ens hår försvinner. Det är en stor del av ens identitet. Men nu börjar faktiskt mitt hår att få kraft att växa tillbaka.
Precis som jag.

Det här året har förändrat allt och jag har släppt fri den Meta som varit fånge i sin egen kropp.

Det finns stunder i livet då man inte förstår hur tungt man burit förrän man lägger ner lasten.
Det här året har lärt mig att mod ibland är att våga släppa taget, att förändring ibland är att låta livet börja om — och att frihet kan komma i formen av ett beslut man varit livrädd för.

Jag hade aldrig klarat det här utan Gertat.
Nu kan vi äntligen bära livet tillsammans, lättare i kroppen (jo, även Gertat har tappat vikt under det här året), friare i själen och starkare än någonsin i kärleken. Nu kan jag bära matkassarna upp för vår trappa och jag kan hjälpa till med lastningen när vi ska ut och spela. Och det är så märkligt — när kroppen varit van att bära runt på över 60 kilo konstant, så känns två matkassar liksom… löjligt lätta.
Nu kan jag äntligen bära allt tillsammans med honom.
Och det känns stort.
Riktigt stort.

Så tack Gertat och tack min underbara fina familj och alla ni andra som stöttat mig genom detta. Alla ni människor som såg mig för den jag är, inte för hur jag såg ut.
Nu när jag blir piggare för varje månad som går, får ni bara mer och mer av mig — frågan är om ni orkar med mig när jag studsar runt överallt. 😂