Jag virkar, men tydligen är jag del av ett kulturkrig!

Jag har en lugn och fridfull hobby, trodde jag…
Virkning. Garn. Upprepade rörelser.
Något som gör gott för både händer och huvud.
Men idag läste jag en artikel i Aftonbladet och förstod att jag haft fel! Jag är tydligen inte en person som virkar. Jag är en potentiell aktör i ett globalt ideologiskt drama. Här finns fejkade dödsfall, politisk polarisering, mordhot, näthat och något som kallas zombie-garn.
Det visar sig att garn inte längre bara är garn. Det är ett ställningstagande.
Vilken fiber du väljer kan avgöra vem du är som människa.
Acryl? Miljöbov.
Ull? Elitist.
Naturfibrer? Provokation.
Billigt garn? Klassfråga.
Dyrt garn? Hån mot fattiga.
Jag har tydligen suttit här och virkat utan att först göra en politisk konsekvensanalys.
I artikeln beskrivs hur virk – och stickvärlden blivit en arena för ideologiska strider. Hur människor drevas, hotas och anklagas för ”garn-elitism”. Hur designers tvingas lägga ner sina företag. Hur stickplattformar förbjuder politiska uttryck och hur influencers korsfästs för sina materialval.
Allt detta medan jag suttit och tänkt:
”Undrar om jag har tillräckligt med garn kvar för ett halvt varv till.”
Alltså… Jag förstår att frågor om miljö, tillgänglighet och representation är viktiga. Det gäller även i hantverk. Men någonstans på vägen verkar något ha gått förlorat. Nämligen det där enkla:
att virkning kan få vara… virkning.
Att det kan vara okej att skapa något med händerna utan att samtidigt behöva positionera sig i ett kulturkrig. Att en virknål inte automatiskt måste bli ett ideologiskt vapen.
Och här sitter alltså jag.
En människa utan manifest, utan agenda – men med en mycket tydlig specialitet:
Jag virkar mössor i långa banor.
Mössor till höger, mössor till vänster, mössor till mig själv, mössor till andra.
Mössor som blir bra. Mössor som blir… hmmm… lärdomar. 😂
Jag har inte virkat protestmössor, statements eller ideologiska huvudbonader.
Jag har virkat mössor som sitter skönt och som får plats med ett huvud i som vill hålla sig varmt. 🥰
Det är mitt bidrag till samtiden. Jag tänker att om världen ibland känns kall och högljudd, då är en mössa kanske inte det sämsta man kan bidra med.
För mig är virkning fortfarande något väldigt jordnära. Det är när tankarna får vila och när händerna vet vad de ska göra. När det inte spelar någon roll om det blir perfekt – eller ens klart. Ibland repar man upp och ibland blir det snett. Och det är okej.
Så jag fortsätter att virka.
Mössor, framför allt.
Inte för att provocera eller för att signalera klass, politik eller moralisk överlägsenhet, utan för att det är skönt och dessutom helande för min psoriasisartrit.
Om det gör mig till en del av den mest skandalomsusade delen av internet – ja, då får det väl vara så.
Men jag vägrar tro att världen blir bättre av att vi bråkar om garn.
Den blir däremot lite varmare av en mössa.